Blogg

Några ord om höga inre krav, perfektionism och otillräcklighet från studiepsykologen på världsdagen för psykisk hälsa

Här sitter jag och funderar på vad jag vill säga till er i mitt första blogginlägg till er. Till Världsdagen för psykisk hälsas ära, kommer jag att tänka på att det känns som att det här samhället vill att vi ska vara någon sorts projekt som människor. Någon som alltid kan utvecklas, alltid finslipas, alltid bli bättre, eller hur?

Många av oss går och bär på den här bilden av oss själv som ofärdiga, ”diamonds in the rough” som behöver slipas före vi kan… ja före vad då? Före vi kan vara nöjda, före vi får luta oss tillbaka, före vi får vila, före vi bara kan gå ut och njuta av att betrakta höstlöven. En del tänker också att ens skarpa kanter behöver slipas ner före man är redo att vara i ett förhållande, före man är redo att skriva en avhandling, före man är redo att söka ett visst jobb…

Det här blir lätt en oändlig cykel av strävan. Och förstås, behöver vi strävan, för annars skulle livet lätt kännas avstannat och tråkigt. Vi är (precis som allt annat i denna värld) en process i ständig förändring, men det är inte samma som att kräva av oss själva att det är en process av ständig tillväxt. En process är också någonting som vecklar ut sig av sig självt, medan att se oss som ett projekt mera känns som något vi MÅSTE genomdriva mot alla odds och med den lilla budget någon högre upp skrapat ihop åt oss. …och med risk för pinsamhet och blickar om vi inte ror projektet i land.

I ett samhälle som bär på en sjukdom är individerna ofta besmittade. Känslan av ofärdighet och otillräcklighet som finns utanför blir lätt till otillräcklighet inuti. En bov i dramat är förstås vad vi ser omkring oss, vad gör andra i min ålder, vad ger uppskattning på sociala medier? Det här som ni känner till men som vi likt reklam ändå påverkas av trots att vi vet att alla reklamers enda syfte att påverka oss. Men en större del av otillräckligheten nedärvs på ett djupare plan, eller åsamkas oss i en ålder som nu är i det förflutna. Men varför är det här det vi ser omkring oss?

Många av oss har erfarenhet av saker i livet som predisponerar oss för att känna otillräcklighet. Det kan vara föräldrar som var väldigt upptagna då vi var barn, mobbningsupplevelser i grundskolan, att de som gör bäst ifrån sig är de enda som får beröm och uppmuntran i klassen eller att vi växt upp i ett hem med psykisk ohälsa eller beroende. Många faktorer som är väldigt vanliga i en värld inriktad på strävan påverkar barn och unga på ett sådant sätt att man känner en gnagande känsla av att inte vara tillräcklig.

Som barn har man inte redskapen att hantera emotionellt komplexa upplevelser, och då gör psyket så gott det kan för att vi ska fungera bra trots upplevelserna. Det kan handla om att tränga bort det som hänt eller avklä all emotionell koppling till att ta ut känslorna på någon annan. Men framför allt finns det en strategi som vi alla tar till i dessa lägen. Vi försöker bli bättre. Och det här är en väldigt logisk respons hos en ännu ofärdig människa som behöver sina föräldrar, eller ett barn som blir utfryst på skolgården. Detta eftersom det är en större risk för psyket att förneka och avsäga sig behovet av den andra än det är att avsäga sig den verkliga upplevelsen i det läget. Låt mig förklara mera.

Den psykologiska tendensen (som vi som så många har), att känna oss otillräckliga, har i grunden uppstått ur någonting adaptivt, fungerande. En respons som ville skydda oss. När ett barn inte undantagslöst och utan tvivel kan tryggt vila i förvissningen att jag och mina behov är sedda, hörda och kommer bli besvarade av mina föräldrar, så uppstår en psykologisk kris. Föräldrarna är ju livsnödvändiga för ett barn, då ett barn inte själv kan t.ex. skaffa mat och annat som behövs för trygghet. Om konklusionen barnet drar är att föräldrarna inte alltid är att lita på, de kommer inte ta hand om mig, så innebär det en livshotande katastrof. Den slutsatsen kan psyket inte dra. Barnet tar då istället på sig att ändra sitt beteende, som är det enda barnet kan påverka. Detta för att påverka föräldrarna att förse barnet med den tryggheten barnet behöver.

När vi stöter på något som skapar stor otrygghet och som vi inte kan påverka, säg att föräldern har ett alkoholmissbruk, så vore den logiska slutsatsen att vara arg på och fördöma orsaken till lidandet, föräldern. Men vi är fortfarande bara ett barn, om man så är 10 eller 16 år, och föräldern är fortfarande föräldern. Att försaka den trygga bilden av föräldern som alltid tar hand om en och inse att det finns stora sprickor i bilden är fortfarande något de flestas psyken ser som en större psykologisk förlust eller risk än att lägga skulden på sig själv. Och också; om det är jag som är otillräcklig, jag som är fel, så är det någonting som jag kan försöka kontrollera. Så vad gör vi? Vi försöker förändra oss, undvika att bete oss på ett sätt som vi tror kan trigga t.ex. en alkoholperiod eller bete oss på ett sätt så att pappa ska älska oss lite mer, och då kanske han väljer att inte dricka.

Psyket drar slutsatsen att det är vi som är otillräckliga för då försätter vi kontrollen hos oss. Bara jag kommer på vilket sätt jag är fel på, bara jag gör rätt eller bättre, så kommer saker säkert ändras. Så kommer jag säkert må bättre. Så kommer jag känna att jag är tillräckligt värdefull för att förtjäna att tas hand om, andras kärlek och trofasthet. Kruxet är bara att det är en falsk kontroll.

Samma mekanism ligger bakom hur vi reagerar på att bli mobbade. Den växande individen är starkt beroende av att accepteras av sina jämnåriga för att känna trygghet och utvecklas under skolåren. Därför triggar det för många en så stark, inbyggd psykologisk respons att försöka ändra sig själv när man blir mobbad. Man tänker att om jag ändrar på det här så kommer jag passa in, då kommer de sluta reta mig. Och om det inte fungerade, kanske jag inte ändrade mig nog, kanske behöver jag bli ännu bättre eller ändra något annat jag inte ens tänkt på, och här läggs grund till perfektionism och diffusa känslor av otillräcklighet som man inte kan lägga fingret på senare i livet.

Det här är en psykologisk hardwiring vi tar med oss in i vuxenlivet, även om behovet att vara mobbarna till lags eller få föräldrarnas beskydd inte är livsviktigt längre. Alkoholmissbruk och mobbning är talande exempel, men det behöver inte handla om så dramatiska saker, även att föräldrarna jobbade väldigt mycket eller hanterade sina känslor med att ”det här pratar vi inte om!” lärde barnet att de egna behoven inte alltid tillgodoses eller att ens känslor kunde vara fel.  Föräldrarna är på intet sätt dåliga föräldrar, men de har bråttom i ett samhälle som har bråttom, och föräldrarna bär antagligen själv på otillräcklighetskänslor från sin uppväxt. Detta gör att de verkligen försöker göra sitt bästa för oss, men inte heller alltid vågar möta sina egna eller barnets verkliga känslor.

Många av oss presterar och försöker få våra liv att se så bra ut på papper för att vi använder samma metod för att försöka känna oss trygga som då vi var barn. Men vi är vuxna nu, vi har vår trygghet i våra egna händer. Vi vet inte ens varför vi gör det mera, annat än att det känns bra då man har mycket på gång, bra då man rusar framåt mot stora mål. Men att uppnå dem uppfyller oss sällan med den känsla vi vill ha, så länge vi fortsätter bära runt på våra gamla känslor av sorg och otillräcklighet. Så länge vi fortsätter tro att värdet av det vi är på något sätt påverkas av det vi gör, när vi redan är allt vi behöver vara. Vi är redan fullvärdiga medlemmar av den här världen. Vi är värdefulla, vi hör till och vi är värda att älskas precis som vi är.

Det här samma mönstret ligger bakom massvis med olika uttryck av psykologiskt illamående, allt från depression, ångest, ätstörningar, tvångstankar och -handlingar. Allt med samma grund, att någonting vi fick erfara som små (om det så är spädbarn, småbarn, skolbarn eller tonåring), fick oss att tro att vi inte var tillräckliga, men att problemet kunde åtgärdas bara vi blev det.

Det här målar en dyster bild av vårt samhälle. Men jag hoppas också att det målar en bild av hopp. Vi kan påverka vårt eget mående, bara inte på det sätt vi tror! Lösningen finns inte i att ta kontroll över sitt liv, försöka mer, uppnå mer… lösningen finns i att stanna upp, lyssna inåt, tillåta våra känslor och se varför vi känner oss så otillräckliga. Lösningen finns i att prata om dessa upplevelser av otillräcklighet med varandra och se att vi inte är ensamma. Se att det aldrig handlade om mig. Det handlade om ett samhälle där vi alla blivit vilseledda från att vi är tillräckliga precis som vi är, där vi alla försöker bli bättre och på det sättet smittar och nedärver den falska uppfattningen åt varandra.

Hoppet finns i att stanna upp. Prata med en vän. Hålla om sin respektive. Säga snälla saker åt sig själv. Tappa upp ett varmt bad. Tända ljus. Ta en lugn promenad. Paja sin katt. Allt där vi stannar upp i nuet i en stund av välbehag, som signalerar åt oss själva att allt är bra som det är. JAG är bra som jag är. Och att med tiden mer och mer börja tro på att jag inte behöver bevisa mitt värde åt någon, allra minst åt mig själv. Vi blir av med otillräckligheten genom att stärka det motsatta, genom att agera på ett sådant sätt som visat åt oss själva att vi är individer som är värda att tas hand om. Alla de saker jag nämner här ovan är sådana sätt, men ibland räcker de inte och vi behöver hjälp utifrån för att bryta de mönster vi hamnat i. Då är det största och finaste steget vi kan ta för att visa åt oss själva att vi är viktiga att söka professionell hjälp. Det är för många inget litet steg att ta, men kom ihåg det, att redan det att du sträcker ut din hand för att be om hjälp så är en stor läkande handling i sig, en handling som bekräftar ditt värde som emotionell person.

Detta inlägg är skrivet av studiepsykolog Jennifer Söderlund