Blogg
När trygghetskänslan rubbas – det där kunde vara jag
Det kan kännas overkligt och konstigt att människor fortsätter sina normala liv trots att något så
fruktansvärt och skrämmande händer, inte så långt ifrån. Många känner sig ångestfulla och rädda, en del är förbryllade och överväldigade över vad som kan hända.
Det känns overkligt. Först följer vi med Pandemin, så Olympiaden och nu hotar ett krig. Det skrivs mycket om att unga människor är besvikna över att pandemin tagit så mycket av deras liv och nu ett nytt hot – om ett krig – som ingen tänkte kunde vara möjligt! Som inte borde vara möjligt! Som jag inte borde känna att jag behöver skriva om!
Men, när det händer en katastrof någonstans i världen, kommer den plötsligt väldigt nära envar – via some. Informationen är blixtsnabbt framför våra sinnen. Vanliga människor delar information om sina liv. Vi ser på TikTok, i nyheterna, om en ung människas öde i sitt hem i Ukraina, Afghanistan… och direkt känner vi deras rädsla och oro. Ukraina-krisen kommer nu väldigt nära; ”det där kunde vara jag” känslan är påtagligt stark. TikTok-personens öde känns i hela kroppen och smittar av sig på oss. Medkänsla. Brist på trygghet. Vår medkänsla är plötsligt väldigt stark. Vi är känsliga på olika sätt och tänker i olika banor men lätt tar vi till katastroftankar, innan något hänt och hoppeligen inte heller händer. Vi förbereder oss för det värsta för att skydda våra nära och kära. Om inte annat, så i tankarna. Dessa tankar föder känslor, det är klart. Känslor föder nya tankar… Vissa reagerar på sina känslor genast (ex wc-pappersförrådet i början av Pandemin, nu – Jodtabletterna som är slut i apoteken och förrådet).
Vi kanske har dåligt samvete och tänker ”får jag tänka på min välfärd i första hand då någon annan har det fruktansvärt illa ställt – är jag inte självisk då?” Vi känner ”världsångest”. Alltid finns det ju någon som har det värre. Vi har rätt till våra tankar och känslor och det finns hjälp att få. Dina känslor ökar ingen annans börda. VI vill bara gott för oss själva och andra #braärtillräckligt.
Osäkerheten och ovissheten påverkar oss olika. En del blir förlamade. Ensamma. Orkar inte bry sig. Andra blir småhysteriska och sprider kaos och oro. Allt beror på hur vi tar det till oss, hur vi förhåller oss till allt och hur vi sätter våra egna gränser.
Vi har alla olika sätt att lugna våra känslor och påverka våra tankar. Hur kan vi lugna oss själva och avreagera? Hur få en känsla av trygghet? Rutiner kan hjälpa. Att göra som förut. Normalisera läget. Tänka på annat. Tankarna kommer ju ändå, förr eller senare. Men det går att lägga dem ”upp på hyllan” för ett tag ”jag tar det sen”. Sätt gränser ”nu talar vi om något annat/ gör vi något helt annat”.
Mitt eget sätt att avreagera mig är att reagera: måla, skriva, röra på mig, prata, läsa och lyssna: fokusera på någon annan/något annat. Så länge det inte ändå går att påverka (utom eventuellt lite så här) så är det onödigt att låta känslorna välla över obehärskat, eller älta sig i ångest. Jag koncentrerar mig på ”goda nyheter”, ”vad som hjälper envar”, ”tillit till finska myndigheter – vad man bör göra”, och tänka på ”vad gott kan det här möjligen hämta med sig – på kort och lång sikt”… ”att fredsideologin förenar oss” eller ”beslutsfattare med stort ansvar borde gå psykologiska test”, ”nu vet vi hur det känns för flyktingar” …
Håll ett lugnt tempo. Andas lugnt och långsamt genom buken (inte övre lungan), koncentrera sig på dagliga sysslorna / det normala livet, begränsa informationsflödet (ex se nyheterna 1-2ggr/dag) och prata med andra, om det här, men också om annat.
Och det vi måste förstå är att det är beslutsfattarna som står för kriget i Ukraina– inte Rysslands befolkning.
Inlägget är skrivet av gästbloggaren Camilla Laine, som fungerar som psykoterapeut vid Hanken.
Behöver du någon att prata med?
StödHankeiter – konfidentiella pratstunder med studerande som blivit utbildade av Mieli ry i första hjälpen för psykisk ohälsa
SHVS – Studenthälsan
Studievägledare
Studiecoachen Alexandra Ohls
Studiepsykologen Martin Lagerström
Studentprästen Sonja Jakobsson
Psykoterapeut Camilla Laine för rehabiliterande vård