Blogg
Att våga ta steget – psykisk ohälsa hindrar dig inte att göra kårkarriär
Jag är 19 år och utifrån sett är jag en helt vanlig gulis. Jag har börjat Hanken för några månader sedan och sitter på halarutdelningen. Genom sorlet från festdeltagarna hör jag att Gekko till näst ska dela ut titeln “Årets ilopilleri” åt någon av oss gulisar. Oförväntat hör jag mitt namn ropas upp. Oj, tänker jag, väldigt roligt att min omgivning uppfattat mig som en glädjespridare, fast det kanske inte är just det ordet jag skulle beskriva mig själv med – just där och då funderade jag aldrig desto mer på det utan var bara glad och tacksam. I efterhand har denna, kanske något obetydelsefulla utmärkelsen kommit att betyda mycket för mig under hela min kårkarriär.
Du kanske undrar varför? Jo, saken är den att jag väldigt länge kämpat med psykisk ohälsa. Det är något som i stort sett varje dag påverkar mig. För mig har det främst varit en intern kamp, vilket “årets ilopilleri” konkretiserade för mig. Min omgivning har sett mig på ett annat sätt än vad jag sett mig själv på. Min kamp är något som de flesta inte vet om, för psykisk ohälsa är ofta inget du som en utomstående, främmande person kan se eller uppfatta såsom fysisk ohälsa. Länge har det varit mer okej att må fysiskt dåligt än att må psykiskt dåligt. Det anses av någon orsak mer acceptabelt att ha vinterkräksjukan eller att få en släng influensa än att uppleva till exempel ångest eller depression. Låt oss ändra på det.
Jag var absolut rädd och orolig över hur min omgivning skulle bemöta mig om jag berättade. Detta resulterade i att jag i början inte gjorde det, berättade det inte åt någon. Även beslut jag gjort har baserat sig på en rädsla. Jag har till exempel medvetet valt att inte söka med till kommittéer eller till förtroendeposter på grund av min “situation”. Jag har också valt att inte berätta om mitt mående på grund av en rädsla för att detta skulle påverka mina möjligheter inom kåren. Så tro mig, jag vet hur skrämmande tanken kan vara och jag vet hur det känns att tänka att man borde skydda sig själv.
Efter att jag suttit i Programkommittén som vice ordförande ett år bestämde jag mig för att söka till styrelsen trots allt. På grund av ett antal olika faktorer ringde jag styrelsebildaren, dagen före vår grillning inför fullmäktige, och berättade med gråten i halsen om min “situation”. Efter svaret jag fick av honom har jag aldrig mera varit rädd för att berätta och vara öppen och ärlig om saken på SHS. Kort och koncist svarade han “Och? Detta påverkar inte alls mitt beslut att ta med dig i mitt styrelseförslag.”
Jag har sedan dess försökt, på många olika sätt och i många olika situationer, lyfta upp och föra diskussioner om psykisk ohälsa. Detta för att jag vill att SHS och samhället ska tala mer om ämnet. Jag anser att desto mer vi talar om det, ju mer accepterat blir det. Jag vill också se att de med psykisk ohälsa inte blir behandlade annorlunda ifall man inte specifikt ber om det, vi är precis lika kapabla för olika förtroendeuppdrag och andra poster på SHS som någon annan. Jag vill inte att våra studentkårsmedlemmar ska behöva vara försiktiga med vem de berättar åt eftersom att de är oroliga för att informationen ska nå fel öron och i och med detta användas emot dem då de möjligtvis söker sig till olika uppdrag inom kåren. Jag har under min tid på SHS i mina administrativa roller och i mina roller som intressebevakare försökt jobba för det ovannämnda på de sätt jag kunnat. Jag hoppas att jag nu kan lämna en mer öppen och förstående studentkår bakom mig. Jag har själv under min tid på kåren börjat inse mina egna goda egenskaper och hur kapabel jag verkligen är, trots den där “situationen” jag nämnde. Jag har insett att jag kan om jag vill och att psykisk ohälsa inte står i vägen för detta.
Nu, när min kårkarriär till största del är över och Hankentiden börjar lida mot sitt slut, är detta mitt sista “testamente” till SHS och alla er som läser. Även fast denna text har varit svår att skriva, hoppas jag att just du tagit åt dig på något sätt. Antingen som en medmänniska som i framtiden kommer vara mer accepterande och förstående eller som en person som själv går igenom något svårt och kanske kan se lite hopp i vad jag berättat. Med denna text vill jag visa att jag lyckats i alla mina förtroendeuppdrag; i styrelsen, som fullmäktigeordförande och som ordförande för Årsfestkommittén. Detta trots psykisk ohälsa och trots att en del av mina medmänniskor varit medvetna. Jag har varit precis lika bra och duktig på allt jag tagit mig för på SHS som någon annan.
Allt som krävs är att du vill och då kan ingen stoppa dig. Du behöver inte vara rädd för att någon skulle anse dig vara en sämre kandidat för en post. Ditt största motstånd är du själv – du måste själv inse att du kan och att du är kapabel. Ofta har min omgivning haft mera förtroende för mig än vad jag själv haft. Under de åren jag har varit öppen om mitt mående på kåren har jag alltid bemötts med lugn och förstående acceptans. Och helt ärligt, är det någon som skulle försöka göra dig illa på grund av ditt mående eller på något annat sätt använda ditt mående emot dig, så står det enbart för hurdan den personen är och sådana personer kan du rent ut sagt skita i.
Jag, 19 år och just vald till årets Ilopilleri, kan kanske på något sätt visa hur osynlig och samtidigt obetydlig psykisk ohälsa kan vara. För psykisk ohälsa behöver inte definiera vem du är, lika lite som ett brutet ben behöver. DU definierar vem du är och vad du vill. SHS is your oyster – ta för dig och skapa oförglömliga minnen för resten av ditt liv. Det gjorde jag, och jag har och kommer aldrig ångra det.
- Alina